Just nu....
... är Jonatan ca 7½ månad och han sover hela natten, äter ca var 5e timme plus gröt vid ca 20 på kvällen, är glad och go men gnällig när han ska sova....han har varit snuvig i ca 2 veckor, precis som jag.
Jag fick dessutom bihåleinflammation så det kommer nog ta nån vecka till innan snuvigheten är borta.
Han väger ca 7,4 kilo och är 65,5 cm lång.
Han rullar runt, höjer sig på armbågarna när han ligger på mage, ställer sig på alla fyra i vagnen, ålar sig lite framåt, sitter inte ännu men kan dra sig upp till sittande i vagnen, äter gröt, fortfarande smakportioner av olika sorter, klappar sin spegelbild, vinkar hej och hejdå, är social och inte så väldigt blyg, underhåller sig själv bra men ibland vill han inte vara själv.....pratar mycket med olika "ord".......kort sagt är han väl ganksa normal, vad nu normal är......
Sådär, nu tror jag vi har gått igenom den mesta bakgrunden så nu kanske jag kan börja berätta om livet med Jonatan ?
1-7 månaders bilder
Jisses, jag glömmer bort att lägga in bilder varje gång.....
Här kommer några iallfall, vet inte ifall det går att få in mer än en per gång men jag försöker....
3-7månader gammal....
När Jonatan var ungefär 3 måander då började jag tycka det gick bra att fungera med honom.....
Då hade jag lärt mig vad han ville, ja iallafall nästan men ibland blev det ju bakslag förstås....
Och rutinerna var jämnare och det gick mer på vana det man gjorde.
När han var mellan 3-5 månader började han sova hela natten, det var verkligen skönt....
Han har hela tiden varit ett "lätt" barn....han sover på natten, är lugn och tillfreds för det mesta, äter som han ska och kan underhålla sig själv....
Enda gången han är gnällig är när han ska sova på dagtid, han tycker väl inte han har tid att sova fast han är dötrött....
Han har fått vänja sig vid att följa med på allt, att åka bil är väl som hans andra hem :-)
Han har varit i Linköping och tittat på gård, i Falkenberg, Mellerud och Norge och lämnat ston för betäckning, i Göteborg och hälsat på mostern och gått på IKEA massa gånger.....
Han är alltid med mig om jag ska någonstans, till affären för att handla, till banken, till däckbytet, till stallet, i hagen....ja , överallt är han med....
Alltid har han följt sin kurva och växt som han ska..
Jag började med smakisar när han var 5 månader fast han blev lite hård i magen så jag väntade lite till. Vi har börjat nu igen och det går bra med magen och han gillar det mesta verkar det som...men vilket jobb det är att sitta och mata dem , han sitter ju inte själv ännu....
Han har ätit gröt på kvällen sen han var ca 5½ månad, det gick bra och verkar funka ännu....fast i perioder har han inte velat ha......
Det är kul nu, för det mesta....att se hur han utvecklas och tar sig runt med sitt rullande.....och att man faktiskt måste ta bort även det lilla höstråt som ligger på golvet så han inte sätter det i halsen för han ska ju smaka på ALLT !!
Och pratar gör han ju så mycket.....han har några ord som jag inte helt vet innebörden av men helt klart är att något betyder de.
Arg kan han oxå bli, över att inte kunna nå något eller komma runt som han tänkt sig.
Men han är en underbar liten unge, så go så det finns inte dess like......
Fast....missförstå mig rätt nu.....jag kunde lika gärna vara utan honom.....
Dom första månaderna.....
Ja, då var vi hemma....så skönt det kändes på ett sätt men väldigt skrämmande på ett annat sätt.
Nu var jag helt ensam med lille bebisen.....skulle jag verkligen klara av att ta hand om honom själv ?
Dom första veckorna var det ungefär som på sjukhuset: mat var 3e timme, sova , byta blöja, hålla honom mycket....jag sov nästan jämnt när han sov, var så trött.....sista målet innan jag la mig var vid midnatt, sen vaknade han 2 gånger innan morgonen....jag var rädd att jag inte skulle vakna men det gjorde jag allt.
Det är svårt att vara nattuggla med en liten bebis, man blir rätt trött......och tror ni att man automatiskt ändrar sig när man har barn så stämmer det iallafall inte på mig.
Efter nån vecka började han äta var 4e timme, BVC tyckte det var ok så länge han gick upp i vikt. Och det gjorde han allt, han växte som ogräs....men ändå var han så liten tyckte jag.
Jag var så rädd att han skulle dö i sån där plötslig spädbarnsdöd, fick kolla att han andades flera gånger varje gång han sov....eller att han skulle ha något fel inuti sig pga av att han var tidig som inte hade upptäckts och så skulle han bara dö helt utan förvarning.....
Jag var på BVC varje vecka, var rädd att han inte växte och fick i sig den mat han behövde för han kräktes en del tyckte jag.
Vid matning brukade jag göra så att jag först ammade, det lilla som gick, ca 20 min, sen fick han flaska oxå. Det funkade bra tills han var ca 3 månader, då vägrade han ta bröstet....han bara skrek och grät....och det orkade jag inte med, så stressad blev jag av det så då la jag av....men han snuttade fortfarande på morgonkvisten när han kom över i min säng.
Jag kommer ihåg att det kändes totalt overkligt, jag mamma ? Nej, det är nog någon annans liv jag ser och tittar in i......det kan inte vara såhär det har blivit för mig.....jag skulle ju inte ha barn.
Det var väldigt jobbigt, trött som jag var och med en foglossning som inte ville gå över....allt gjorde ont och jag kunde inte göra något själv nästan....usch, så beroende jag blev av andras hjälp....
Nog tog jag hand om lille Jonatan, som äntligen fått sitt namn...det betyder "Gud har givit", rätt passande tyckte jag :-) men allt annat....bara det att lyfta in och ut vagnen ur bilen när jag ville åka någonstans.....och ibland var det svårt att lyfta upp Jonte oxå...tur att han var så lätt....och att ligga på sidan i sängen gick ju nästan inte alls ibland så ont hade jag.
Men det värsta av allt var ju att jag inte kunde greja med mina hästar.......jag kunde knappt leda dem från hagen till stallet.
Efter en månad eller så beslöt jag mig för att sälja min ridhäst, min älskade vän som skulle få vara hos mig hela sitt liv.....min bästa kompis......men det kändes så fel att han skulle stå och skrota i hagen utan att få bli riden, det älskade han ju....komma ut på våra upptäcksfärder och strosa i skogen, rida med andra då blev han eld och lågor , som en annan häst....han fick ett jättebra hem hos en kvinna som fullkomligt avgudar honom :-)
Det var mycket känslor i gång under dessa första månader, så mycket som händer på så kort tid .....och precis när man tror att bebisen har kommit in i en rutin så ändras det...nya matvanor, sovtider....bajsvanor...nej, det ändras hela tiden tycker jag....och ibland förstår man inte vad som sker eller vad man kan göra åt det....
Speciellt en händelse kommer jag ihåg från denna tiden......
Det var på kvällen, vid 18tiden tror jag.......
Allt hade varit jättebra under dagen, han var lugn och tillfreds.....min mamma åkte iväg till stan på ett möte och en kvart efter det brakade allt ihop...
Jonatan var trött....han gnällde och jag tog upp honom men då gnällde han mer .....sen började han gråta.....jag försökte vagga honom, pussa på honom, vyssja honom, lägga honom i vagnen och dra den , bytte på honom, försökte mata honom fast han nästan nyss fått mat.....till slut, efter kanske 30 min....( det låter kanske inte länge men när man är van vid ett tyst och lugnt barn är det JÄTTELÄNGE ) trodde jag att jag höll på att bli galen....
För att inte skada Jonatan så la jag ner honom i soffan, väl upppallad med kuddar så han inte skulle ramla ner, det tänkte jag faktiskt på fast jag var så arg och förtvivlad att jag inte visste vad.....jag ringde min mamma, hon hade ju lovat hjälpa mig med bebisen nu när det blev en bebis......men hon svarade inte, mobilen var avstängd...jag blev förtvivlad, rasande på henne och slängde telefonen i golvet....naturligtvis gick den sönder så nu kunde jag inte ringa någon alls !!!
Jag gick omkring och skrek och fäktade med armarna, fick tag i något som jag drog ner...det var träförhänget till vardagsrummet....sen satte jag mig på en pall i hallen och grät och skrek att jag ville inte ha nåt barn, varför blev det så här, det var så orättvist.....hela triden skrek stackars Jonatan i soffan....inte blev det väl bättre av att jag var tokig heller.....
Gråtandes gick jag in till honom, tog honom i famnen, slängde på honom en filt och stövlade ut i duggregnet........nästan omedelbart blev han tyst, snyftade bara då och då.....Gud, så skönt det var att han blev tyst....jag kunde oxå känna att det var bra med lite luft och kyla.....
Han började lite igen när vi gick in, jag kunde ju inte gå så länge med honom för jag fick ont av att gå men ut igen och tyst blev han...sen somnade han eller hur det nu var så tystnade han och jag la honom tror jag.....kommer inte helt ihåg....
Det har aldrig hänt igen, jag tror det skärmde mig den känslan av att jag höll på att bli tokig....jag kände mig verkligen galen, kunde gjort vadsomhelst kändes det som.....
Men arg har jag blivit och skrikit har jag gjort men alltid bett om förlåtelse och förklarat, fast kanske han inte förstår, att det är jobbigt för mig och att jag inte alltid orkar......jag hoppas han förstår känslan jag förmedlar iallafall.....
Bild från Neo 3
Och ännu en ....
Snutta kunde han så liten han var
Bild från Neo 2
En till bild på Jonte min !
.....susar sött.....
Bilder från Neo !
Hmmm....får inte in någon bild på nedanstående text så jag får försöka lägga in dem separat då....
Ett par bilder på den lille Jonatan :-)
....undrans vad han ser, tänker på månne....
BB och Neonatal
Morgonen efter kejsarsnittet....jag tänker inte på det som en förlossning utan som kejsarsnittet.....iallafall, på morgonen kom de in och sa att nu var jag såpass stabil att jag kunde åka över till BB avdelningen.
Min syster hade stannat kvar under natten men var tvungen att åka tillbaka för hon skulle jobba. Men innan jag åkte upp till BB och hon till jobbet blev jag inkörd till bebisen......
I och med att han var för tidigt född och underviktig så låg han på Neonatal avdelningen och det kändes lite konstigt att åka in där fast egentligen förstod jag inte då vad det innebar, jag var bara trött och ville se honom.
Han var så otroligt liten tyckte jag, det är det jag kommer ihåg mest.
Och jag kände det att han behöver mig, jag ska ta hand om honom....inte att jag där, pang bom, började älska honom men jag kände att jag skulle ta hand om honom !
Kanske det var meningen att han skulle vara så liten och hjälplös....
Jag var där hos honom en stund, vet inte hur länge , sen åkte jag in på BB avdelningen.
Jag var kvar på BB 10 dagar eftersom jag hade mycket ont av snittet och inte kunde klara mig själv. Meningen var att jag skulle få bo på ett föräldrarum inne på Neo och när man bor där måste man kunna gå på toa själv, klä på sig själv, resa sig i sängen själv osv och det kunde jag inte riktigt förrän efter 10 dagar.
Det var inte kul att vara på BB, själv utan varken bebis eller karl !
Den berömda 3 dagarsbluesen kom med tårar och självömkan att jag var så ensam, mest ensam i hela världen kändes det som !!
Och så tyckte sköterskorna att jag skulle ta mig upp och sitta i matsalen och äta med de andra.....nej, det var hemskt att sitta där och se alla familjer som gullade och pussade på varandra och bebisarna.
Jag höll mig mest på mitt rum eller var inne hos bebisen på Neo.
Andra kvällen jag var där så hade jag gått dit själv, efter påbackning av BB sköterskan.
"Det är bra att vara uppe och röra på sig", sa hon......
Som bäst när jag stod där och tittade ner i plastlådan på min lille pojke så började det susa i öronen och utan att jag fatta vad som hände så låg jag på golvet.....Jag hade svimmat !
Det var väl tur att allt blodet gick åt till huvudet så jag inte kände hur ont det gjorde i snittet när de lyfte upp mig igen.....sen fick sköterskan snällt komma och hämta mig i rullstol för jag fick ju absolut inte gå tillbaka.
Det jag mest kommer ihåg från BB tiden var att sköterskorna var så förbannat hurtfriska, hej och hå, här ska allt hända på en dag och helst igår.......så kändes de hela tiden.
De kunde liksom inte förstå att vi är individer och JAG var inte som en "vanlig" mamma....jag hadd skitont efteråt, jag tror det var mycket i tarmarna och så hade jag ju blåmärken efter hakarna. Och jag hade verkligen svårt för att ta mig upp ur sängen och resa mig och gå och allt de tyckte jag skulle göra......dessutom fick jag en fruktansvärd huvhudvärk som höll i sig flera veckor. Den kom och gick och ibland hjälpte inga tabletter alls.....
Men efter 10 dagar så flyttade jag över till Neo, då kunde jag äntligen vara med lille bebisen så mycket jag bara ville.
Han var ju så liten och jag fattade nog inte riktigt vad allt gick ut på men ammningen kom inte riktigt igång....
Min teori är dock att min kropp var inte förberedd på att någonsin få en bebis, jag hade ju i alla år intalat mig, och alla andra, att jag aldrig ska ha barn.....
Dessutom hade jag ont, kände mig inte alls i form och orkade inte hålla på att pumpa i tid och otid, dricka kopiösa mängder vatten, duscha varmt osv....
Jag mådde verkligen inte bra psykiskt och det hjälpte ju inte direkt till heller.....
Så, nån mängd mjölk kom det aldrig och jag var så ledsen över det....helt förstörd kände jag mig faktiskt. Gud, tänkte jag, vilken dålig mamma jag måste vara som inte ens ( fast det är ju faktiskt inte så jävla lätt alla gånger ) kan fixa mjölk till min bebis !!
Och med både min och pappans alla allergier så kommer ju den stackarn att bli helt nerlusad med allergier ....och tänk alla djur jag har hemma, ska jag behöva göra mig av med alla dem nu bara för denna bebisens skull ??
Och han som är så liten behöver ju verkligen riktig bröstmjölk....
Ja, alla tankar som far genom huvudet på en nybliven mamma kan ni nog inte ens tänka er....iallafall denna nyblivna mamman.
Jag dagdrömde om att lille bebisen hade slutat andas under natten och att han var död.......jag frågade doktorn ett hundratal gånger tror jag " Är han helt frisk, stark....finns det något som kan hända ? Eller kommer han leva ?"....svaret var alltid detsamma, han kommer leva, finns ingen anledning att tro eller något som indikerar att det skulle hända något MEN......doktorer får väl inte lov att garantera något antar jag.....
Det händer att jag fortfarande, 7 månader senare, får tankar om att han ska dö.......undrar ifall det är normalt eller varför tänker jag så ?
Hursomhelst, efter 3 veckor på sjukhuset åkte vi hem.
Det kändes väldigt stort att komma hem till huset som jag inte varit i på 3 veckor.
Jag visste ju knappt hur det såg ut därinne längre eftersom mamma hade städat och fixat iordning vagga och allt som jag hade tänkt ha god tid att göra.....
Och det var väldigt skönt att komma hem till hästarna, hunden och katterna....jag hade inte haft ett djur att klappa på i 5 veckor !
Tillbaka !!
Jag blev utelåst ifrån min blogg så jag har inte kunnat skriva något på jättelänge !!! Gissa om jag blev sur.....
Nåja, nu är jag tilbaka och tar nya tag igen !!
Förlossningen.....
Det var alltså hemma det började.....
Jag hade åkt hem på lördagen och skulle tillbaka på tisdagen men.....
På måndag tidigt, vid ca 5-6 tiden vaknar jag av att jag känner ett tryck emellan benen, som att det trycker på neråt....jag går på toa, tänker att jag är kissnödig och går och lägger mig igen....somnar om men slumrar mest bara, trycket fortsätter.....
Jag vaknar igen vid 9-tiden och ligger kvar en stund men går sedan upp och kissar igen. Sen ringer jag barnmorskan och frågar vad det kan vara.....
Jo, det kan vara värkar men det är nog inte så allvarligt, var beskedet jag fick då.
Jag ville dock gärna träffa henne så hon fick känna på mig och det var ok.
Eftersom jag hade en tid hos MVC-psykologen vad lunch så passade det att jag kom förbi nån minut innan......
Innan jag åkte in så var jag på toaletten några gånger och jag märkte att det var lite slemmigt på pappret så det var nog något på gång.....
Mamma körde mig in, jag fick ju inte köra bil själv längre, och hon följde med in till BM.
BM kände på mig och sa att det var nog inte något allvarligt, det kändes inte som att det var på väg mot förlossning.
Så mamma åkte igen, hon skulle hälsa på mormor på äldreboendet i stan.
Men sen när jag reste mig ifrån britsen så var det alldeles blött under mig....då sa BM: Det var visst vattnet som gick nu.....
Nehe, sa jag, det var ju inte så mycket....ska det liksom inte forsa vatten ut då ??
Det VAR vattnet som gått men det gick nog vänta en timme tills mamma kom tillbaka och sen kunde vi köra ner till sjukhuset, 2 timmar bort......
Jag hann knappt in till MVC psykologen förrän det knackade på dörren.......det var BM......nja, å andra sidan så kanske det var bäst jag åkte ambulans in iallafall......!!!!
Ambulansen kom efter 10-15 min och sen bar det av till sjukhuset.....jag fick knappt ringt mormor och talat om att mamma måste absolut ringa mig så fort hon kom dit......mormor är lite senil men hon kom ihåg mitt meddelande och mamma ringde och fick reda på vad som var på gång.....
Fast jag trodde ju inte att det skulle hända mer den dagen så jag sa till henne att hon kunde ta det lugnt och sen skulle jag ringa från sjukhuset och tala om när hon skulle komma.
När jag kom ner till förlossningen så skämtade några ur personalen med mig: Jaså, kommer du redan ? Du skulle ju inte komma förrän imorgon ?....det kändes lite avlsappnande men oroande ändå.....
Jag blev inkörd på ett rum, fick ta av mig kläderna och på med en rock.....jodå, det bekräftades att vattnet hade gått för det var såpass blött i bindan jag fått med mig från BM hemma.
Sen hände allt i en rasande fart.....mätare på magen, blodtrycksmätare på armen, läkaren som kom in efter ett tag och kände och klämde, ont gjorde det oxå.....
Jajamen, nu var det allt på gång....liten ville allt komma ut !
Kan det inte vänta tills imorgon, sa jag frågande ?.....Nix, det var t.o.m lite bråttom....p.g.a havandeskapsförgiftningen så gick det inte vänta för länge.
Den läkaren som pratade med mig var samma som jag haft på den avdelning jag legat inne på så jag kände ju honom.
Och jag hade oxå vid en viktskattning fått reda på att liten låg i sätesbjudning och med tanke på havandeskapsförgiftningen oxå så blev det nog kejsarsnitt.
Snabbt fick jag låna en telefon, jag fick ju inte använda min mobil och jag fick ju inte gå min väg heller.....
Jag ringde min syster och bad henne komma ifall hon kunde....klockan var nu ca 15.30 kanske...vet inte exakt.....jag ringde även mamma naturligtvis....
Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning saker och ting hände men det var en väldig massa på väldigt kort tid....
Det var kanyler, blodprov, kateter, emla på ryggen för stora nålen.....nålar, sprutor och massa spring överallt.....jag var totalt stressad kan jag tala om och inte lite rädd !
Och ingen hade jag där som kunde hålla handen ......
Ca kl.16.55 blev jag inkörd på operationssalen och ca kl. 17 sattes nålen i ryggen för bedövning av underkroppen......
Det var en sköterska-barnmorska med ifrån min gamla avdelning, en som jag kände att jag hade rätt bra kontakt med....hon hade kommit in och frågat ifall hon fick vara med och hålla handen eftersom jag var ensam.....det kändes väldigt tryggt att ha henne med där.....
Jag var så rädd hela tiden.....när bedövningen tog så kändes det som att knäna låg en halvmeter ovanför resten av kroppen.....mycket knepig känsla.....
Blodtrycket var visst ganska högt hela tiden men det förstår jag, så stressad som jag var.
Kl. 17.14 kom de fram och visade en liten, liten, blå och tunn kropp och sa att jag hade fått en son......jag såg honom men förstod inte.....jag kände inget alls.....
Sen kom min syster och sen mådde jag väldigt illa för jag fick medicin för blodtrycket tror jag ....eller om blodtrycket sjönk snabbt, jag vet inte vilket.....
Jag kommer ihåg att jag tyckte det tog en evighet för dem att sy ihop mig, att ta ut honom tog ca 15 minuter men att sy igen tog typ 40 minuter !!!
Jag var väldigt otålig....och rädd och stressad....
Jag fick den obligatoriska brickan med fika och jag var så törstig så jag drack mycket mer än jag borde.....
Det gick dock bra ändå tills jag fick medicin för blodtrycket igen, det ville inte sjunka ordentligt....efter medicinen spydde jag.....
Jag låg och skakade som i frossa i 2 timmar efter operationen, kunde inte sluta, inte bemästra det alls......
Efter drygt 2 timmar fick jag en typ av morfin medicin och kunde slappna av och sova några timmar.....
Inlagd !!
Mamma kom hem ifrån Afrika den 25e januari, jag blev inlagd den 27e......jag tror på att det fanns en mening med att hon kom hem just då......
Jag var beräknad till den 16e mars men nu fick jag besked om att det inte var säkert det gick att hålla ut så länge.....
Bebisen hade en viktskattning på minus 20%, ca 1800 gram och de kanske måste ta ut den innan för att den skulle överleva....
Ojoj, det var jobbigt....jag var alltså tvungen att ligga inne på sjukhuset tills allt blev bra eller bebisen kom ut för det var så lång väg från oss till sjukhuset.
Det stressade mig väldigt mycket, och de ville att jag INTE skulle stressa......
Första dagarna var riktigt svåra för mig men det blev lite lugnare sen jag fick kommit hem på permission över en dag och en natt.....
När jag låg där så börjar en massa konstiga tankar mala i mitt huvud.....jag funderade över om jag skulle adoptera bort barnet....eller tänk om det gick helt fel och barnet dog....kanske det var lika bra, jag kände ju inget för det ändå....jag kommer ju aldrig älska det.....och sen grät jag maasor för att jag tyckte jag var en så dålig och konstig person som tänkte så....
Jag läste massvis med böcker när jag låg där, tror det var närmare 10-15 stycken .......jag älskar att läsa men det var ett tag sedan. Och åt massa godis....mindre bra för vikten.....
Det var riktigt trist därinne faktiskt......jag fick dock ett eget rum så jag slapp störas av andra människor. Jag har tyvärr väldigt svårt för ljud, tex harklingar, snarkande osv....jag fick faktiskt ta ner klockan på väggen för den tickade för högt......
Några gånger under perioden jag låg därinne fick jag riktigt högt blodtryck och var tvungen att få kanyl i handen och medicin....
Och jag är oerhört stick- och spruträdd.......det var nästan så själva det momentet stressade mig så att blodtrycket sköt i höjden av det.....
En tidig morgon vaknade jag och hade väldigt ont i magen men trodde det skulle gå över ifall jag vred på mig.....men det gjorde det inte....efter ca 1 timme ringde jag på sköterskan och hade då rätt så ont och högt blodtryck....hon satte en mätare på magen, för att kolla ifall det var värkar och kolla bebisens hjärtljud, och kanyl i handen.....
Jag vet inte ifall det var värkar eller ej men det slutade iallafall efter ytterligare en halvtimme eller så men ont gjorde det, som riktig värsta mensvärken.
Ännu en gång fick jag åka hem på permisson, då hade jag varit där knappt 2 veckor.......
Graviditeten
Jaha, då var man alltså gravid !!
I nästan 6e månaden dessutom....jag fattade knappt vad det betydde.....
Visst jag märkte väl att magen växte men jag hade väldigt svårt för att förstå att det fanns en människa därinne....
Jag kan tänka mig att många blivande mammor har det men ändå, jag fattade inte.....
Det hör till saken att för en tid innan jag fick beskedet om graviditeten som fortsatt, närmare bestämt i ca 17-19e veckan så kom foglossningen....fast jag förstod ju inte vad det var eftersom jag inte visste att jag var gravid !
Jag hade varit ute och ridit och fick så ont efteråt....jag trodde kanske jag hade sträckt en muskel eller fått nån muskelbristning av något slag......så jag vilade men det gick ju aldrig över......
Och bara 10 dagar efter att jag fått reda på mitt tillsätnd så åkte min mamma, som bor på samma gård som mig och vi hjälps åt med det mesta, till Afrika.....det var redan bestämt sedan länge och jag trodde allt jag skulle klara mig själv......haha......
Redan 2 veckor efter att hon åkte blev jag mycet sämre i foglossningen och det blev rätt svårt och jobbigt att ta hand om 9 hästar med mat och vatten.
Vilken tur att de gick ute dygnet runt, det blev inte så mycket stalljobb då utan mest mat som skulle ut och vatten som skulle fyllas på.
Men det gick inte så bra i längden......jag fick hjälp med att få hem mat som kunde stå en vecka och sen kom nästa hemkörd så jag behövde inte alls släpa på höbalar mer.....
Jag bestämde mig oxå för att sälja några hästar , dels för att det kändes jobbigt och dels för tiden som skulle komma med bebisen.
Så 3 av dem har flyttat till nya hem.
Graviditeten gick ju sin gilla gång....jag fick större och större mage men hade svårt för att relatera alls till bebisen....det var många konstiga känslor: skulle jag hata bebisen sen, skulle jag lämna bort den eller behålla den....vad skulle jag tycka, känna och vilja.....
Jag fick en jobbig halsbränna och kunde till slut knappt dricka vatten.....
Stor och tung, foglossning som kändes varje steg jag tog ( jag gick som en geisha med små små trippande steg ), varje gång jag vred mig i sängen eller på stolen, varje gång jag satte mig i bilen och gick ur den....hela tiden kändes den.....halsbränna som var skitjobbig och knappt hjälpte något medel heller......känslorna som var totalt kaos och ensam var jag med allt........pappan till barnet hade totalt tagit avstånd när jag berättat vad som hänt.....och mamma var inte hemma och systern bor 18 mil bort.....
Rent ut sagt så var det skitjobbigt !!
Och till råga på allt fick jag havandeskapsförgiftning !!!
