Livet med Jonatan

Landar man nånsin ?

Folk säger att man har landat efter något svårt som hänt en......
Gör man verkligen nånsin det ?

Jag trodde nog jag hade landat men det räcker att jag hör, ser, tänker på något...minsta sak som gör att jag blir påmind får mig att börja tänka, ibland med gråten i halsen, med tårarna bakom ögonlocken....

Hur kommer det sig att jag blir så berörd av oväsentliga saker.....

Jovisst , han var....är min sons pappa men vi hade ingen relation och jag trodde nog aldrig han skulle komma ta så mycket kontakt med sin son att det skulle bli någon större relation dem emellan heller.

Ändå så känns det ibland som att jag inte gör annat än tänker på honom....mycket av tankarna rör sig om vad vi gjorde, hur vi hade det, vad han sagt och gjort....
Och nångång känns det som att jag målar upp en bild av honom som är mer rosenskimrande än den faktiskt var....gör man det med döda människor ?

En sak som jag dock kommit fram till är att han var en av mitt livs stora kärlekar och det gör ju inte saken lättare...

Min nuvarande, fast numer ex oxå, pojkvän valde att lämna mig mitt i allt detta....

Visserligen hade jag väl själv tagit steget att börja prata om vi skulle bo ihop eller ej....han bodde hos mig då men jag kände inte att det funkade och jag mådde inte bra av det....
Istället för att då ta kamp och börja prata om saker och ting så valde han att fly skeppet....inte ens en kram eller ett tröstande ord fick jag innan han åkte....
Just då reflekterade jag inte så mycket över det, jag var så uppslukad av det som hände.....

Men nu undrar jag varför han uppförde sig så....

Jag har försökt prata med honom men han säger att han inte litar på mig och att han inte tycker det är någon idé vi träffas om vi inte bor ihop.
Visst, det är lite mer komplicerat än så men grunden är detta och jag orkar inte kämpa för det längre....vill han inte så vill han inte....

Men jag saknar honom rätt mycket, även om det inte var perfekt...det känns ensamt, mer än nånsin på ett sätt.....

Jag satt och läste min sons halvsysters blogg.......
Och tårarna bränner i ögonen....( varför kan jag inte gråta ut ordentligt ??? )......det tar tid att läka, jag tror inte det nånsin gör det men man går vidare ändå på något sätt....

Jag vet inte hur jag skall gå vidare i livet nu.....
Fast det har ju egentligen inget att göra med det som hänt men ändå....jag har börjat tänka på vad som händer och tycker inte jag kommer nånvart.....
Jag känner hur det börjar spricka och jag sjunker längre och längre neråt....

Jag undrar varför och kommer inte fram till något skäl......finns det alltid skäl för det man känner ??

Måste sova nu, Jonte vaknar väl tidigt som han börjat göra nu.....

posted by J och J @ 10:39 em