Livet med Jonatan

BB och Neonatal

Morgonen efter kejsarsnittet....jag tänker inte på det som en förlossning utan som kejsarsnittet.....iallafall, på morgonen kom de in och sa att nu var jag såpass stabil att jag kunde åka över till BB avdelningen.
Min syster hade stannat kvar under natten men var tvungen att åka tillbaka för hon skulle jobba. Men innan jag åkte upp till BB och hon till jobbet blev jag inkörd till bebisen......

I och med att han var för tidigt född och underviktig så låg han på Neonatal avdelningen och det kändes lite konstigt att åka in där fast egentligen förstod jag inte då vad det innebar, jag var bara trött och ville se honom.

Han var så otroligt liten tyckte jag, det är det jag kommer ihåg mest.
Och jag kände det att han behöver mig, jag ska ta hand om honom....inte att jag där, pang bom, började älska honom men jag kände att jag skulle ta hand om honom !
Kanske det var meningen att han skulle vara så liten och hjälplös....

Jag var där hos honom en stund, vet inte hur länge , sen åkte jag in på BB avdelningen.

Jag var kvar på BB 10 dagar eftersom jag hade mycket ont av snittet och inte kunde klara mig själv. Meningen var att jag skulle få bo på ett föräldrarum inne på Neo och när man bor där måste man kunna gå på toa själv, klä på sig själv, resa sig i sängen själv osv och det kunde jag inte riktigt förrän efter 10 dagar.

Det var inte kul att vara på BB, själv utan varken bebis eller karl !
Den berömda 3 dagarsbluesen kom med tårar och självömkan att jag var så ensam, mest ensam i hela världen kändes det som !!
Och så tyckte sköterskorna att jag skulle ta mig upp och sitta i matsalen och äta med de andra.....nej, det var hemskt att sitta där och se alla familjer som gullade och pussade på varandra och bebisarna.
Jag höll mig mest på mitt rum eller var inne hos bebisen på Neo.

Andra kvällen jag var där så hade jag gått dit själv, efter påbackning av BB sköterskan.
"Det är bra att vara uppe och röra på sig", sa hon......
Som bäst när jag stod där och tittade ner i plastlådan på min lille pojke så började det susa i öronen och utan att jag fatta vad som hände så låg jag på golvet.....Jag hade svimmat !
Det var väl tur att allt blodet gick åt till huvudet så jag inte kände hur ont det gjorde i snittet när de lyfte upp mig igen.....sen fick sköterskan snällt komma och hämta mig i rullstol för jag fick ju absolut inte gå tillbaka.

Det jag mest kommer ihåg från BB tiden var att sköterskorna var så förbannat hurtfriska, hej och hå, här ska allt hända på en dag och helst igår.......så kändes de hela tiden.
De kunde liksom inte förstå att vi är individer och JAG var inte som en "vanlig" mamma....jag hadd skitont efteråt, jag tror det var mycket i tarmarna och så hade jag ju blåmärken efter hakarna. Och jag hade verkligen svårt för att ta mig upp ur sängen och resa mig och gå och allt de tyckte jag skulle göra......dessutom fick jag en fruktansvärd huvhudvärk som höll i sig flera veckor. Den kom och gick och ibland hjälpte inga tabletter alls.....

Men efter 10 dagar så flyttade jag över till Neo, då kunde jag äntligen vara med lille bebisen så mycket jag bara ville.

Han var ju så liten och jag fattade nog inte riktigt vad allt gick ut på men ammningen kom inte riktigt igång....
Min teori är dock att min kropp var inte förberedd på att någonsin få en bebis, jag hade ju i alla år intalat mig, och alla andra, att jag aldrig ska ha barn.....
Dessutom hade jag ont, kände mig inte alls i form och orkade inte hålla på att pumpa i tid och otid, dricka kopiösa mängder vatten, duscha varmt osv....
Jag mådde verkligen inte bra psykiskt och det hjälpte ju inte direkt till heller.....

Så, nån mängd mjölk kom det aldrig och jag var så ledsen över det....helt förstörd kände jag mig faktiskt. Gud, tänkte jag, vilken dålig mamma jag måste vara som inte ens ( fast det är ju faktiskt inte så jävla lätt alla gånger ) kan fixa mjölk till min bebis !!
Och med både min och pappans alla allergier så kommer ju den stackarn att bli helt nerlusad med allergier ....och tänk alla djur jag har hemma, ska jag behöva göra mig av med alla dem nu bara för denna bebisens skull ??
Och han som är så liten behöver ju verkligen riktig bröstmjölk....
Ja, alla tankar som far genom huvudet på en nybliven mamma kan ni nog inte ens tänka er....iallafall denna nyblivna mamman.

Jag dagdrömde om att lille bebisen hade slutat andas under natten och att han var död.......jag frågade doktorn ett hundratal gånger tror jag " Är han helt frisk, stark....finns det något som kan hända ? Eller kommer han leva ?"....svaret var alltid detsamma, han kommer leva, finns ingen anledning att tro eller något som indikerar att det skulle hända något MEN......doktorer får väl inte lov att garantera något antar jag.....

Det händer att jag fortfarande, 7 månader senare, får tankar om att han ska dö.......undrar ifall det är normalt eller varför tänker jag så ?

Hursomhelst, efter 3 veckor på sjukhuset åkte vi hem.

Det kändes väldigt stort att komma hem till huset som jag inte varit i på 3 veckor.
Jag visste ju knappt hur det såg ut därinne längre eftersom mamma hade städat och fixat iordning vagga och allt som jag hade tänkt ha god tid att göra.....
Och det var väldigt skönt att komma hem till hästarna, hunden och katterna....jag hade inte haft ett djur att klappa på i 5 veckor !

posted by J och J @ 11:09 em