fredag, september 22, 2006

Dom första månaderna.....

Ja, då var vi hemma....så skönt det kändes på ett sätt men väldigt skrämmande på ett annat sätt.
Nu var jag helt ensam med lille bebisen.....skulle jag verkligen klara av att ta hand om honom själv ?

Dom första veckorna var det ungefär som på sjukhuset: mat var 3e timme, sova , byta blöja, hålla honom mycket....jag sov nästan jämnt när han sov, var så trött.....sista målet innan jag la mig var vid midnatt, sen vaknade han 2 gånger innan morgonen....jag var rädd att jag inte skulle vakna men det gjorde jag allt.
Det är svårt att vara nattuggla med en liten bebis, man blir rätt trött......och tror ni att man automatiskt ändrar sig när man har barn så stämmer det iallafall inte på mig.

Efter nån vecka började han äta var 4e timme, BVC tyckte det var ok så länge han gick upp i vikt. Och det gjorde han allt, han växte som ogräs....men ändå var han så liten tyckte jag.
Jag var så rädd att han skulle dö i sån där plötslig spädbarnsdöd, fick kolla att han andades flera gånger varje gång han sov....eller att han skulle ha något fel inuti sig pga av att han var tidig som inte hade upptäckts och så skulle han bara dö helt utan förvarning.....

Jag var på BVC varje vecka, var rädd att han inte växte och fick i sig den mat han behövde för han kräktes en del tyckte jag.

Vid matning brukade jag göra så att jag först ammade, det lilla som gick, ca 20 min, sen fick han flaska oxå. Det funkade bra tills han var ca 3 månader, då vägrade han ta bröstet....han bara skrek och grät....och det orkade jag inte med, så stressad blev jag av det så då la jag av....men han snuttade fortfarande på morgonkvisten när han kom över i min säng.

Jag kommer ihåg att det kändes totalt overkligt, jag mamma ? Nej, det är nog någon annans liv jag ser och tittar in i......det kan inte vara såhär det har blivit för mig.....jag skulle ju inte ha barn.

Det var väldigt jobbigt, trött som jag var och med en foglossning som inte ville gå över....allt gjorde ont och jag kunde inte göra något själv nästan....usch, så beroende jag blev av andras hjälp....
Nog tog jag hand om lille Jonatan, som äntligen fått sitt namn...det betyder "Gud har givit", rätt passande tyckte jag :-) men allt annat....bara det att lyfta in och ut vagnen ur bilen när jag ville åka någonstans.....och ibland var det svårt att lyfta upp Jonte oxå...tur att han var så lätt....och att ligga på sidan i sängen gick ju nästan inte alls ibland så ont hade jag.

Men det värsta av allt var ju att jag inte kunde greja med mina hästar.......jag kunde knappt leda dem från hagen till stallet.
Efter en månad eller så beslöt jag mig för att sälja min ridhäst, min älskade vän som skulle få vara hos mig hela sitt liv.....min bästa kompis......men det kändes så fel att han skulle stå och skrota i hagen utan att få bli riden, det älskade han ju....komma ut på våra upptäcksfärder och strosa i skogen, rida med andra då blev han eld och lågor , som en annan häst....han fick ett jättebra hem hos en kvinna som fullkomligt avgudar honom :-)

Det var mycket känslor i gång under dessa första månader, så mycket som händer på så kort tid .....och precis när man tror att bebisen har kommit in i en rutin så ändras det...nya matvanor, sovtider....bajsvanor...nej, det ändras hela tiden tycker jag....och ibland förstår man inte vad som sker eller vad man kan göra åt det....

Speciellt en händelse kommer jag ihåg från denna tiden......

Det var på kvällen, vid 18tiden tror jag.......
Allt hade varit jättebra under dagen, han var lugn och tillfreds.....min mamma åkte iväg till stan på ett möte och en kvart efter det brakade allt ihop...
Jonatan var trött....han gnällde och jag tog upp honom men då gnällde han mer .....sen började han gråta.....jag försökte vagga honom, pussa på honom, vyssja honom, lägga honom i vagnen och dra den , bytte på honom, försökte mata honom fast han nästan nyss fått mat.....till slut, efter kanske 30 min....( det låter kanske inte länge men när man är van vid ett tyst och lugnt barn är det JÄTTELÄNGE ) trodde jag att jag höll på att bli galen....

För att inte skada Jonatan så la jag ner honom i soffan, väl upppallad med kuddar så han inte skulle ramla ner, det tänkte jag faktiskt på fast jag var så arg och förtvivlad att jag inte visste vad.....jag ringde min mamma, hon hade ju lovat hjälpa mig med bebisen nu när det blev en bebis......men hon svarade inte, mobilen var avstängd...jag blev förtvivlad, rasande på henne och slängde telefonen i golvet....naturligtvis gick den sönder så nu kunde jag inte ringa någon alls !!!

Jag gick omkring och skrek och fäktade med armarna, fick tag i något som jag drog ner...det var träförhänget till vardagsrummet....sen satte jag mig på en pall i hallen och grät och skrek att jag ville inte ha nåt barn, varför blev det så här, det var så orättvist.....hela triden skrek stackars Jonatan i soffan....inte blev det väl bättre av att jag var tokig heller.....

Gråtandes gick jag in till honom, tog honom i famnen, slängde på honom en filt och stövlade ut i duggregnet........nästan omedelbart blev han tyst, snyftade bara då och då.....Gud, så skönt det var att han blev tyst....jag kunde oxå känna att det var bra med lite luft och kyla.....
Han började lite igen när vi gick in, jag kunde ju inte gå så länge med honom för jag fick ont av att gå men ut igen och tyst blev han...sen somnade han eller hur det nu var så tystnade han och jag la honom tror jag.....kommer inte helt ihåg....

Det har aldrig hänt igen, jag tror det skärmde mig den känslan av att jag höll på att bli tokig....jag kände mig verkligen galen, kunde gjort vadsomhelst kändes det som.....
Men arg har jag blivit och skrikit har jag gjort men alltid bett om förlåtelse och förklarat, fast kanske han inte förstår, att det är jobbigt för mig och att jag inte alltid orkar......jag hoppas han förstår känslan jag förmedlar iallafall.....

posted by J och J @ 2:11 em