Livet med Jonatan

Bakgrunden till mirakelbebisen

Jag tänkte jag skulle berätta varför jag tycker min Jonatan är en mirakelbebis.

I juli förra året upptäckte jag att jag var gravid.
Jag hade misstänkt det ett par veckor men ville liksom inte riktigt medge det, att jag varit så slarvig, så det tog ett tag innan jag gjorde testet.

Gissa om det var dubbla känslor........vad gör jag nu tänkte jag hela tiden ? Och jag måste tala om det för pappan ( nämer inga namn för jag vill inte utsätta personen för det ), han kommer bli tokig, galen, arg....rasande....
Fast han blev faktiskt inte det, mera som att jaha, där crashade hela mitt liv.....

Jag försökte fråga honom vad han ville med det hela men han ville absolut inte säga något, nej, det fick jag helt och hållet ta ett eget beslut om.

Så då pratade jag med min mamma och min syster, som båda är kristna. Ni kan ju själva klura ut vad deras åsikt i det hela var.....absolut inte ta bort det......

Men jag då ?
Jag ville ju inte bli mamma och hade aldrig velat det heller, jag ville fortsätta med mitt liv och min tänkta utbildning och företag och allt som jag hade tänkt mig....Till saken hör oxå att jag inte mådde så där toppenbra psykiskt så jag kände att jag inte kunde ta hand om ett barn, att jag nog skulle bryta ihop totalt då.

Det var många heta, känslomässiga diskussioner hemma under en period men jag bestämde mig, trots alla tårar, för att göra abort.

Det blev så, en måndag åkte jag iväg och gjorde min skrapning, för jag hade inte kunnat ta ett beslut så fort att jag kunde göra något annat.
Efteråt kände jag mig faktiskt lättad, att nu var det gjort och jag behövde inte tänka mer på vad jag skulle göra.
Jag kommer ihåg att jag frågade ifall jag skulle komma på efterkontroll men det behövdes inte. Och de spända brösten skulle nog gå över på ett par dagar.

Det tog ett par veckor innan brösten slutade att spänna....
Jag ringde barnmorskan i stan och frågade varför det tagit sådan tid för brösten att sluta spänna.
"Det är individuellt", var svaret jag fick.
På en infolapp jag fått innan aborten stod det att det kunde ta upptill 8 veckor innan mens kom tillbaka så jag tänkte inte över att det tog lång tid....
Men när 9 vekor gått så ringde jag kliniken och svaret var då " Började du med p-piller direkt så kan det ta ett par veckor till eller så."
Då väntade jag ett par veckor till eftersom jag ju hade börjat med p-piller direkt efteråt.
När nästan 12 veckor hade gått så fick jag pratat med en sköterska som t.o.m kom ihåg att jag varit där !
Hon tyckte gott jag kunde ta ett gravtest "bara för att iallafall utesluta den möjligheten" som hon sa.
Sagt och gjort, ett gravtest inhandlades och gjordes och det visade POSITIVT !!!!!!

Jag blev förtvivlad och arg , hur var det möjligt ? Det måste vara fel på testet......

Snabbt som attan fick jag en tid på kliniken där det gjordes ett ultraljud. Jodå, jag var gravid i 23e veckan !
Jag var helt inställd på att de, kliniken, har gjort fel så de får ta bort det, de måste hjälpa mig......
Se, det gick inte, jag hade gått för långt, fick inte LOV att göra något så sent !!
Men de hade ju gjort ett fel, ska jag behöva stå för deras fel och ta konsekvenserna av det ???

Först var jag arg, förtvivlad, ledsen och allmänt förstörd men det gick över ganska snabbt.
Om nu denna lilla varelse överlevt en abort, dessutom en kirurgisk sådan, då var det allt meningen att den skulle komma till mig.

Jag fick helt enkelt göra det bästa av det.....

posted by J och J @ 7:45 em