Stress, stressad....
Nu när Jonte börjat vara hos dagmamman längre tid, när inskolningen är klar och han faktiskt trivs och det går jättebra....
Ja, då tänkte, trodde jag att jag skulle få så mycket tid över....
Jag skulle SOVA ut den första veckan, bara ta det lugnt och inte göra nåt jag inte måste....
Och vad har jag gjort ??
Stressat som den värsta dåre för att hinna innan jag ska hämta honom igen !!
Igår kom hans faster hit för att hjälpa mig ta kort på några av hästarna som är till salu
Hämta dem, borsta av dom de värsta, typiskt var de ju blöta och då går inte smutsen bort.....
Sen började det ösregna.....så vi fick snällt stå och vänta i stallet.
Under tiden lastade vi ur en hästtransport som jag hade fått sålt och som skulle hämtas på eftermiddagen.
Sen fota vi hästarna, la in fotona på datorn och så blev det en liten lugn stund....åt nån macka.
Mitt upp i allt så kom snickaren med familj tillbaka och ville prata prata.....har ju inte jag tid med ju !
Grejade lite med ett av stona som kanske skall säljas oxå......kommer folk på fredag och skall titta på henne, de vill gärna prova sitta på henne men hon är inte riden på 1½ år så jag måste liksom förberedda henne lite.....
Hon börjar bli mager nu, fölet tär på henne....tur han börjar få åldern inne för avvänjning.
Sen kom en granne och ville tjata lite...gud så mycket folk !
Iväg och hämta Jonte, handla snabbt och sen hem.....fixa nåt till Jonte....sen skulle hon komma och hämta transporten....
Det gick i ett....
Vid 20.30 var jag dötrött men tror ni jag gick och la mig ? Nejdå, jag tog ett par mackor, satt vid datorn och sen ringde en spekulant och vi prata i en timme nästan...sen ringde jag en kompis och vi prata länge oxå....
Klockan var nog närmare midnatt innan jag kom i säng....IGEN !!
Och idag har det varit ännu värre.....
Jag var tvungen lämna Jonte tidigare idag för jag måste hämta honom tidigare för att dagmamman skulle iväg på en kurs.
Och naturligtvis kom vi upp försent så jag fick stressa som en liten blå....och så kommer ett mess från mamma: Glömt PINkod till andra telen, måste ha inom 1 timme, kan du hitta ??
Hon sitter alltså på flygplatsen, på väg till Afrika och behöver ha en annan telefon där för att kunna skicka sms och ringa.......
Herrejisses....in i hennes hus och leta, hitta efter bara nån minut så det gick ju bra men ack, så stressad jag blev att att ha ytterligare en sak att göra på kort tid....
Lämna Jonte, hem och ta in hästar och vänta på veterinären....
Som kom ungefär 1 timme efter att han sagt så då blev jag stressad för att inte hinna hämta Jonte i tid....!
Men vi hann göra det som skulle....en timme tills jag skulle hämta Jonte tillgod...
Satte på datorn, gjorde ett par mackor och åt...sen kom jag på att jag måste fylla i ett papper och lämna hos en person i stan....
hitta inte uppgiften jag behövde så jag fick ringa istället och då hämnade jag i telefonkö, 6 minuters väntetid blev snabbt till 10 och 12 med....
Då började det blir kort om tid.....
Fick ringa dagmamman mitt iallt och säga : Jag kommer så fort jag kan !
snabbt fylla i pappret och iväg som ett jehu, knappt fick jag med mig hundarna....ja, och imorse försvann den ena hunden när jag skulle åka med Jonte, döstressad för det med.....
nej, fy vilken dag och inte är den slut ännu....
För nu sitter jag och väntar på bonden som kommer med hösilage, han skulle kommit imrogn men var tvungen att komma idag istället....
Så nu måste jag hjälpa honom samtidigt som jag måste hålla koll på Jonte och bära omkring på honom och stängsla in balarna samtidigt....hur skall deta gå ??
Känner hur jag får me roch mer huvudvärk.....
MÅSTE lägga mig tidigt ikväll för imorgon skall jag direkt till en kompis efter jag lämnat Jonte och rida hennes häst...
Och på fredag kommer hästspekulanter....bläääääää......
Nästa vecka, då SKA jag sova ......
Vad gör jag ??
Idag kom min ex pojkvän och hämtade det sista av sina grejor.....Det kändes hemskt, jag vill ju inte förlora honom egentligen, ville väl bara ta en paus och stanna upp lite....allt gick så fort.....Hundarna blev helt vilda när han kom....han verkade faktiskt lite förvånad över det....inte jag, hundar kommer ihåg så klart.Jonatan däremot var blyg och avvaktande men det är väl inte så konstigt...jag tror allt han kände igen honom men det var ju så länge sedan han träffade honom och mycket har hänt sedan dess.Jonte gick och satte sig på nedersta trappsteget och sa " ...itta......"....det betyder sitta......dvs. han kom ihåg att han och Mats brukade sitta där så han tyckte de skulle göra det igen....så nog kommer han ihåg alltid.Jag försökta få igång lite snack med Mats men det var svårt att få igång det....Iallafall så sa jag det att jag inte ville det skulle vara slut och borta....för jag vill inte det samtidigt som jag inte vet om jag orkar hålla på med förhållanden....Men det är så svårt att prata med den killen....han har så jäkla bra argument och det är svårt att komma fram till vad man vill säga utan att det låter som att man försvarar sig de luxe !Och han tyckte det var liksom dags för mig att vakna och ta mig i kragen och se till att få ordning på mig själv och mitt liv.....Jovisst håller jag med honom men hur går det till när man känner det som att man bara åker djupare och djupare ner för varje dag som går...?Jag vet inte....kanske faktiskt inte är så bra att ha nån just nu, iallafall inte nån som tycker att man skall rycka upp sig och ta tag i livet trots att man inte kan...Han säger han förstår för han har varit där själv men han har inte varit där jag är, det märker jag ju....då hade han inte sagt sådär.....Jag vet inte, känner mig så himla snurrig i huvet och känslorna far omkring och jag får inte ordning på nåt tror jag.
När jag såg honom gå ut ur bilen och fram mot dörren så kände jag hur hjärtat bankade vilt i bröstet och tankarna for omkring.....
Jag ville helst bara kasta mig om halsen på honom och gråtandes be honom förlåta att jag sagt så dumt och det var inte meningen....
Men hålla....vakna!!!....jag sa inget fel och jag gjorde inget dumt....jag försökte dessutom rätta till det, som han tyckte var fel, och föreslå hur det kunde lösas men då var det försent för han stack ju ändå.....
Så varför skall jag be om förlåtelse tro ??
Så dum man är ibland men så kändes det....
Jag ville bara se till att vi blev oss igen men jag vet inte....det verkade inte riktigt bli så att döma av hans sätt att tänka och känna.....
Vi får se, vi skulle höras av och kanske prata mer för vi blev naturligtvis avbrutna mitt i seriösa snacket....*suck*
Jag vet inte om detta inlägg kommer så annorlunda ut än de andra, kollade lite typsnitt och så där , försökte få tillbaka det gamla men verka inte ha funkat så bra...
Ser helknäppt ut för mig men vi får se när det läggs upp, kanske blir ok :-)
PS: Jo, det såg ut som de andra....kommer inte ihåg att det burkar se så ut när man skriver men who cares ?
Landar man nånsin ?
Folk säger att man har landat efter något svårt som hänt en......
Gör man verkligen nånsin det ?
Jag trodde nog jag hade landat men det räcker att jag hör, ser, tänker på något...minsta sak som gör att jag blir påmind får mig att börja tänka, ibland med gråten i halsen, med tårarna bakom ögonlocken....
Hur kommer det sig att jag blir så berörd av oväsentliga saker.....
Jovisst , han var....är min sons pappa men vi hade ingen relation och jag trodde nog aldrig han skulle komma ta så mycket kontakt med sin son att det skulle bli någon större relation dem emellan heller.
Ändå så känns det ibland som att jag inte gör annat än tänker på honom....mycket av tankarna rör sig om vad vi gjorde, hur vi hade det, vad han sagt och gjort....
Och nångång känns det som att jag målar upp en bild av honom som är mer rosenskimrande än den faktiskt var....gör man det med döda människor ?
En sak som jag dock kommit fram till är att han var en av mitt livs stora kärlekar och det gör ju inte saken lättare...
Min nuvarande, fast numer ex
oxå, pojkvän valde att lämna mig mitt i allt detta....
Visserligen hade jag väl själv tagit steget att börja prata om vi skulle bo ihop eller ej....han bodde hos mig då men jag kände inte att det funkade och jag mådde inte bra av det....
Istället för att då ta kamp och börja prata om saker och ting så valde han att fly skeppet....inte ens en kram eller ett tröstande ord fick jag innan han åkte....
Just då reflekterade jag inte så mycket över det, jag var så uppslukad av det som hände.....
Men nu undrar jag varför han uppförde sig så....
Jag har försökt prata med honom men han säger att han inte litar på mig och att han inte tycker det är någon idé vi träffas om vi inte bor ihop.
Visst, det är lite mer komplicerat än så men grunden är detta och jag orkar inte kämpa för det längre....vill han inte så vill han inte....
Men jag saknar honom rätt mycket, även om det inte var perfekt...det känns ensamt, mer än nånsin på ett sätt.....
Jag satt och läste min sons halvsysters
blogg.......
Och tårarna bränner i ögonen....( varför kan jag inte gråta ut ordentligt ??? )......det tar tid att läka, jag tror inte det nånsin gör det men man går vidare ändå på något sätt....
Jag vet inte hur jag skall gå vidare i livet nu.....
Fast det har ju egentligen inget att göra med det som hänt men ändå....jag har börjat tänka på vad som händer och tycker
inte jag kommer nånvart.....
Jag känner hur det börjar spricka och jag sjunker längre och längre neråt....
Jag undrar varför och kommer
inte fram till något skäl......finns det alltid skäl för det man känner ??
Måste sova nu, Jonte vaknar väl tidigt som han börjat göra nu.....
